Sokratiska dialoger i idévärlden

Sokratiska dialoger i idévärlden

 

Blir man en bättre människa av att filosofera? Blir man lyckligare, lever man ett bättre liv? Ska vi uppmuntra våra elever till fortsatta filosofistudier eller ska vi som Wittgenstein avråda dem från sådana? Frågan ställs på sin spets i Lucy Eyres filosofiska ungdomsroman I döda filosofers sällskap (Damm förlag 2007). Eyre surfar vidare på den våg som Jostein Gaarder drog igång med Sofies värld på nittiotalet. Men istället för att följa filosofihistoriens virvlar låter Eyre de filosofiska problemen träda fram och vara i centrum.

I boken träffar vi visserligen på en antal berömda filosofer, men fokus ligger på de filosofiska problemen. Det hela börjar med en vadslagning i idévärlden där Sokrates varit ordförande i 2019 år, för det tog några hundra år för honom att arbeta sig upp till toppen. Han är övertygad om att filosofin gör oss till bättre människor och att ”det oreflekterade livet inte är värt att levas”. Den vresige Wittgenstein håller inte med och utmanar honom. ”Äkta filosofi inte är till för folk i gemen”, endast ett fåtal är kallade till, eller drabbade av, filosofiskt tänkande. Resten gör bäst i att avstå och ägna sig åt något nyttigare, enligt honom.

Sokrates slår vad om att vem som helst kan bli intresserad av de filosofiska frågorna och att det kommer att göra hens liv bättre. I pant sätter han sitt ordförandeskap. Det går en susning i idévärlden – ingen av de övriga filosoferna är särskilt pigga på att den lynnige Wittgenstein tar över ledningen. Kanske riskerar de alla att bli arbetslösa om så blir fallet. Men ett vad är ett vad. Lila, en ung kvinnlig filosofidoktorand, inte helt olik författarinnan själv, får i uppgift att hitta en helt vanlig ung människa som ska utsättas för filosofins problem. Lila tappade kontrollen över sin bil när hon grubblade över ett kunskapsteoretiskt problem och befinner sig därför i idévärlden. Hennes blickar faller på den femtonårige Ben som sommarjobbar i fish’n’chips-butiken ”Cod Almighty”. Lilas uppdrag blir att stiga ner i den materiella verkligheten och få Ben intresserad av filosofi.

Lila kliver in i butiken och beställer pommes frites. Egentligen får hon som död och tillhörande idévärlden inte äta något, men hon kan inte låta bli. När hon njuter av smaken vänder hon sig till Ben och frågar: ”Tror du den här pommes friten smakar likadant för mig som för dig?” Frågan om våra subjektiva upplevelsers överenstämmelse är den filosofiska kroken hon hoppas att Ben ska nappa på. Föga överraskande fångas han med detsamma. Det är även min erfarenhet från klassrummet. Finns det någon fråga som eleverna har funderat över så är det hur vi kan veta att vi menar samma sak när vi säger att någonting är blått. Min upplevelse av ”blå” kanske är helt annorlunda än din. Ett problem som Eyre återkommer till senare i boken (sid. 117 ff).

Nu börjar Bens filosofiska vandring. Den tar honom in i idévärlden tillsammans med Lila som han börjar förälska sig i. Ingången till idévärlden går till en början via linneskåpet bredvid badrummet – ända tills Wittgenstein svetsar igen passagen i ett försök att sabotera Sokrates chans att vinna. Idévärlden liknar Herman Hesses magiska teater i Stäppvargen. Där finns korridorer med dörrar och skyltar. ”Det handlar om liv och död”, står det på en skylt. ”Är månen en mögelost”, står det på en annan. Bakom varje dörr pågår en hetsig diskussion om något filosofiskt problem. Ben och Lila öppnar många dörrar och blir indragna i samtalen. Exempel på filosofiska diskussioner vi får följa är: kunskapsteori (sid. 49 ff); meningen med livet (sid. 80 ff); vad är ett medvetande? (sid. 90 ff); vad är tid? (sid. 111 ff); vad är lycka? (sid. 132 ff); vad är ett jag? (sid. 149 ff); etikens problem (sid 198 ff) och slutligen en bra genomgång av den fria viljans problem (sid 233 ff).

Dialogerna är klargörande och någorlunda uttömmande. En del är även underhållande, exempelvis diskussionen om vad lycka är, som Eyre utformat som ett symposium under tidspress där många olika livsåskådningar får komma till tals. Det är uppenbart att det är dialogerna som är bokens fokus och ramberättelsen om den femtonårige Ben hamnar i skymundan. Fiktionen känns ibland krystad och väcker inte alls samma intresse som ramberättelsen i till exempel Sofies värld. Trots att även Gaarder har svårigheter med att skapa en helhet är ändå historien om flickan Sofie mer integrerad i filosofihistorien än vad Ben är bland de friterade potatisarna. Man kan undra varför en bok som vill presentera filosofi för ungdomar måste ta till så drastiska knep. Skulle det inte kunna vara möjligt att skriva en filosofisk ungdomsbok utan dessa fantasy-inslag? Skulle det inte gå att skriva om ett vanligt gäng ungdomar som börjar reflektera över problem i sin samtid och som därför själva upptäcker de filosofiska problemen. Detta utan att behöva få besök från idévärlden eller få mystiska brev från en frånvarande pappa.

Hur slutar det då? Kommer Ben att bli intresserad av filosofi? Kommer Sokrates eller Wittgenstein vinna vadet? Det kanske inte är alltför svårt att gissa upplösningen, men slutet bör ju ändå inte avslöjas i en recension. Boken lämpar sig, enligt mitt tycke, inte till att köpas in i en klassuppsättning, vilket dessutom är svårt då den är slut på förlaget. Däremot kan jag rekommendera varje filosofilärare att söka den på antikvariat eller i biblioteket för att läsa och för att kopiera sin lagliga del av. Ett utdrag ur någon av bokens filosofiska samtal kan mycket väl vara den krok som en elev kommer att nappa på – och om det nu är något bra eller dåligt tvistar de lärde.

Tommy Mattizon